annaheltenkelt.blogg.se

Sjukdomen knackade på dörren för snart fem år sedan, då kunde jag aldrig för mitt liv kunna förutspå hur livet skulle bli. På ytan kanske det inte är någon större förändring annat än att vi i dag är mycket mer närvarande vi skjuter sällan något på framtiden utan försöker göra det mesta möjligt här och nu.

Men Inget ont som inte för något gott med sig.

Jag är nog inte samma människa som jag var innan, t.ex. är jag inte längre mottaglig för personer i omgivningen som tidigare hade en negativ påverkan på mig eller oss som familj. Jag har en inre styrka som jag tror att jag måste tacka sjukdomen för. Tidigare i livet hade jag ett behov av att vara omtyckt, blev oerhört besvärad om jag fick en känsla att någon var arg eller kanske helt enkelt inte gillade mig som person. Jag kunde slå knut på mig själv och la all tid i världen på att försöka förstå varför och sedan tillgodose denna person till max för att bli av med denna obehagliga känsla som kunde borra sig djupt in i mitt medvetna.

Idag är det helt annat, Idag är det Mitt Liv & Min Familj som är det viktiga. Idag vet jag vilka mina vänner är och de vårdar jag ömt. Jag vet att mitt beteende påverkar mina barn och jag gör det jag kan för att de ska bli starka och ödmjuka individer. Lära dom att vårda de vänner som de mår bra av och att inte låta sig påverkas av trista kommentarer eller dålig attityd. Att inte låta de växa upp med samma känsla som jag hade att det var så viktigt att vara omtyckt av alla utan det viktiga är att varaomtyckte av de personer som dom själva bryr sig om.

Vet inte riktigt vart jag ska börja, en storm av känslor har tagit över min kropp de senaste veckorna och mycket energi har gått åt till att bara hålla allt i styr. Försöker och tycker att jag klarar det förhållandevis bra, att tänka positivt och njuta av nuet. Nu gäller det att fokusera på barnen, hemmet, och A.

Dagen innan vår underbara Londonresa i september fick A ett samtal från läkaren, inget roligt samtal och tyvärr blev vår stora tjej vittne till detta utan Anders vetskap, svårt att veta vart man har barnen när man pratar i telefon, hur man än försöker så har dom öron som över hör det mesta. 

Som att inte hjärntumör är tillräckligt att behöva leva med har nu A fått vet att han fått MS, Multipel Skleros.. Vet inte mycket om denna sjukdom och vet inte om jag vill veta heller, har lovat mig själv att inte Googla utan väntar nu på ett läkarbesök som skall bli under hösten. Många tankar som snurrar såklart, vad innebär detta? Är det en förklaring till varför A inte har känsel i foten? Förklaring till ökad trötthet? Har sjukdomen koppling till hjärntumören eller hade han blivit drabbad ändå? Påverkat detta tumören och hur mycket kan kroppen orka? Ja frågorna är många och läkarbesöket är välkommet nu.

Näe Livet är inte rättvist men jag är ändå glad över att vi har det liv vi har och vägrar att vika mej för sjukdommar, vi har världens finaste familj och någonstans så tror jag att vi svettsas samman och blir starkare av motgångar.