Att ta sitt ansvar
Trode aldrig att den här dagen skulle komma.
Jag har alltid sett mig själv som rätt stark och självständig. En svaghet som jag vet om, är att jag har svårt att erkänna när jag inte mår topp, dagar som känns tunga och perioder som är svårare att hålla focus på det possitiva, är inget som jag gärna pratar om. Istället kopplar jag på ett ännu större leende och drar på mig en ännu tjockare pansar rustning för att inte någon ska kunna krafsa hål på fasaden.
Sjukt beteende. Verkligen och jag vet om det men vill inte göra något åt det, vill inte att någon öppnar upp till det som är ordentligt inpackat och förslutet. Livrädd att en sörja av oehagliga känslor ska släppas lös och som jag sedan inte har kontroll över eller klarar av att packa in igen.
Men ändå har jag gjort det, tagit steget mot det som gör mig livrädd, skräckslagen inför tanken att NU ska någon ta sig igenom skalet och tvinga fram det geggiga.
Jag har valt det själv, tagit steget att be om hjälp. Jag ber om att någon ska börja krafsa så där obehagligti min kropp och i mina känslor.
Varför???
Därför att jag insåg att jag inte håller det helt inom mig längre, det sipprar ut lite gegga hela tiden retar och förstör i form av okontrollerad ilska, irritation och appati.
När det nu är mina barn och Anders som får ta emot denna gegga fick det vara nog. Nu måste jag vara vuxen och ta ansvar♥
