Godmorgon, eller ja kanske snarare förmiddag kanske! Jag har tänkt en den på att skriva ner vad som hände den dagen då allt hände, när Anders fick vetskap om tumören... men i så fall ska ni veta att detta är min uppfattning av det som hände, alla uppfatttar saker olika, det har jag lärt mig av denna resa, när man pratar med andra om hur saker händer så finns det lika många uppfattningar som människor! Dessutom har jag glömt detaljer det vet jag!
En tisdagkväll i februari 2010 åker Anders, som vanligt, i väg till hallen för att spela hockey match, jag och tjejerna var hemma och roade oss med tv-tittande och vanliga kvällsrutiner. Anders brukar bli rätt sen och vi somnade innan han väntades hem. Vid 23 tiden ringer telefonen, det är Anders, jag hör knappt det, han låter konstig på rösten och jag hör knappt vad han säjer, jag uppfattar i alla fall att han ligger i en ambulans på väg till sjukhus, han har fått en tackling och måste undersökas för eventuell hjärnskakning, han vill absolut inte att jag ska komma till sjukhuset men han lovar att ringa när han kan bli hämtad, tänk om jag då visste att det skulle ta DAGAR innan han skulle få komma hem igen.
På morgonen gick tjejerna till skolan och jag tog bilen till jobbet för att kunna hämta Anders när han skulle bli utskriven, en liten känsla av att något inte var som det skulle drog i genom kroppen men motades snabbt bort. Förmidagen gick och tankarna började snurra, vad var det som tog sådan tid? Anders ringer vid 11 tiden och meddelar att läkaren snart skulle komma och meddela vad röntgenplåtana visat, de hade röntgat honom på natten när han kommit in och en nevrolog skulle kolla om det var en hjärnskakning, Anders bror skulle komma upp till sjukhuset så jag skulle inte behöva hämta honom.
Jag gick på lunch och så ringer telefonen igen, om det finns ett samtal jag fick radera ur mitt liv så är det detta!! Anders talar om, med lugn röst, att han hade träffat läkaren.. Dom hade hittat en Tumör i höger hjärna..
-Men Anna, det löser sig, dom kan ta bort den, tror jag... säjer han.
Benen vek sig och helt ärligt minns jag knappast detta samtal eller ögonblick riktigt längre.
Det var inte riktigt läge för mig att ta bilen till sjukhuset så Sussi, min vän, körde upp mig till SÖS, jag letade mig fram till avdelningen där han låg och även hans bror hade kommit nu. Jag kan lova att det rådde upprörda känslor i det rummet, Anders vad nog den som var lugnast, efter en stund kom läkaren och frågorna haglade, Skulle dom operera? Fanns det flera tumörer, Hur länge hade den funnits?
Läkaren hade inte några svar på våra frågor så vi blev ju inte direkt lugnare. Det visade sig att det var ett epileptiskt anfall som Anders fått av tacklingen och den utlöstes av smällen, tumörer visar sig oftast på det sättet, via ett epilepsianfall.
Dagarna gick och Anders låg kvar, lite undersökningar gjordes men fortfarande inga svar på våra frågor. Så en dag, tror det vad dag tre, meddelar dom Anders att han ska få åka hem, de kan inte hjälpa homnom längre på SÖS, han ska skrivas in på Karolinska i stället, där man har specialist läkare som ska ta över.
Jaha, som sagt Anders fick åka hem och nu var det bara att vänta, vänta på remis till KS, skönt att få komma dit där det finns rätt läkare för sjukdommen men så jobbigt att vänta, minns inte riktigt hur många dagar vi väntade men så en dag i början av Februari var det dags att skrivas in på KS, sedan gick det fort, tid för opperation och sedan efter det skulle vi få svar på våra frågor, fast det vi nu redan fått veta vara att dom inte skulle kunna ta bort tumören, den sitter nämligen mitt i ett nervcentrum, om man "stör" tumören kommer Anders att bli lam på vänster sida, då nerverna där tumören sitter, styr hela vänster sida av kroppen. Men dom skulle in och ta en mikroskopisk bit för att kunna fastställa vad det var för typ av tumör och hur man skulle kunna behandla den. Oron över att risken fanns att Anders kunde bli lam var inte lika jobbig för mig som för Anders så klart så det var med tunga steg som Anders gick in till avdelningen på KS, den avdelningen som han skulle tillbringa MÅNGA dagar på.
Tjejerna skulle sova hos mormor och morfar denna natt, jag skulle ju tillbaka tidigt på morgonen till Anders, för att finnas där när han vaknade upp, dessutom var det skönt att dom slapp se min oro denna kväll, det har nog varit det jobbigaste med alltihop, att barnen ska behöva gå igenom detta, för det vi snabb fick lära oss var att man ska INTE ljuga för barn, man ska inte heller låta barnen höra alla spekulationer som vi vuxna har, för vi spekulerar en massa när vi inte har all fakta och det gör inte barn.
Att åka till KS denna morgon var jobbigt, det var med blandade känslor som jag parkerade bilen och gick mot avdelningen som Anders skulle köras till för uppvak.
När jag kommer in meddelas jag att han inte vaknat än och att de inte kan tala om hur Anders reagerat på operationen. Jag satte mig i väntrummet och VÄNTADE, så kom äntligen sköterskan -du kan gå int til Anders nu...
Han sov när jag kom in, jag satt mig på stolen bredvid och visste inte om jag vågade röra honom,
Men efter en liten stund
HerreGud vilken lycka!!!
Och när Anders efter en liten stund även kände sin vänstra arm då var lyckan fullkomlig!!!
Det skulle ta ett par timmar med mycket sömn och vila på uppvaket och inte förrens sent på kvällen skulle Anders få komma in på ett vanligt rum så vi bestämde att tjejrena skulle få komma och hälsa på dagen efter, då det dessutom var Alla Hjärtans dag
Den här fina nallen köpte tjejerna till sin Pappa, han hade plåster på nästan samma ställe som pappa, uppmärksammade Tilde när dom försiktigt men länge kramat om honom på sjukhuset.
Anders frågade om dom tyckte att det kändes läskit eller konstigt att hälsa på honom på sjukhuset, Olivia var inte helt bekväm med situationen, det märktes, även om hon gjorde allt för att dölja hur hon kände, medans Tilde snabbt gjorde sig hemmastadd, lättast att vara lillasyster i bland!
Det här var första etappen på vår resa, fortsättning följer...
