Livet är inte alltid rättvist..
Vet inte riktigt vart jag ska börja, en storm av känslor har tagit över min kropp de senaste veckorna och mycket energi har gått åt till att bara hålla allt i styr. Försöker och tycker att jag klarar det förhållandevis bra, att tänka positivt och njuta av nuet. Nu gäller det att fokusera på barnen, hemmet, och A.
Dagen innan vår underbara Londonresa i september fick A ett samtal från läkaren, inget roligt samtal och tyvärr blev vår stora tjej vittne till detta utan Anders vetskap, svårt att veta vart man har barnen när man pratar i telefon, hur man än försöker så har dom öron som över hör det mesta.
Som att inte hjärntumör är tillräckligt att behöva leva med har nu A fått vet att han fått MS, Multipel Skleros.. Vet inte mycket om denna sjukdom och vet inte om jag vill veta heller, har lovat mig själv att inte Googla utan väntar nu på ett läkarbesök som skall bli under hösten. Många tankar som snurrar såklart, vad innebär detta? Är det en förklaring till varför A inte har känsel i foten? Förklaring till ökad trötthet? Har sjukdomen koppling till hjärntumören eller hade han blivit drabbad ändå? Påverkat detta tumören och hur mycket kan kroppen orka? Ja frågorna är många och läkarbesöket är välkommet nu.
Näe Livet är inte rättvist men jag är ändå glad över att vi har det liv vi har och vägrar att vika mej för sjukdommar, vi har världens finaste familj och någonstans så tror jag att vi svettsas samman och blir starkare av motgångar.
Valvaka
Sitter just nu i soffan och lyssnar på valvakan på TV. Kan bara säja att jag är så besviken, tror att vi är många som känner en oro över framtiden nu. Men ärligt så orkar jag inte lägga energi över detta än, vi får helt enkelt se vad som händer.
Jag längtar tillbaka till vår underbara semester, nu har det gått ett tag och jag har fått perspektiv på sommaren och fattar att vi har Många härliga upplevelser att leva på i vinter 
En underbar vecka i Grekland bland annat! Så lycklig över allt ju har möjlighet att göra tillsammans❤️
Nu väntar vi på kallelse från läkaren, A har inte träffat sin läkaren på två år men nu måste det bli av...
Lite som att ha livet till låns
Ibland kan det kännsa just så, som att vi har livet till låns och att någon annan bestämmer om vi ska få ha det kvar eller om tiden ska kortas ner.
Just nu har A fått svar på förra lördagens prover, Han får ha livet kvar. I alla fall ett halvår till. Den känslan är magisk, önskar inte en människa i världen att leva under de förutsättningar som A gör men känslan när han får brevet om att -Vi ses om fem månader igen, kommer. DÅ, Den känslan, Helt magisk, kroppen kan göra volter inombords av lättnad.
En lördag med sjukhus besök och rensning
Ont i halsen & snorig, jobbat hemma från sängen ett par dagar har gjort mej rastlös och istället för gymmet har det blivit en massa tid för instagrammande och inspirationsbloggar för heminredning❤️
Röjde ett av våra två förråd imorse, missade före bilder men Gud så skönt det känns nu när A har vart på tippen med allt som skulle slängas. Olivia tyckte att vi skulle ställa in en fåtölj så kunde vi ha det som en läshörna i stället, kul tjej. 
Har boat här hemma som man brukar göra inför att man ska ha barn men det ska vi Inte, bara sugen på att rensa, städa och göra fint. När lusten faller på men orken inte finns skriver jag listor över vad jag vill få gjort och vad som ska inhandlas. Tanken och känslan är nu att slänga och rensa men inte behöva köpa så mycket nytt utan att återanvända det vi har och som kanske stått i skåpen ett tag.
Lite gammalt som dammats av och ställts fram på nytt
Förutom lite nya blommor som får pryda framsidan
A har varit på undersökning idag, en timma och femtio minuter fick han ligga i röntgen maskinen, i vanliga fall brukar det ta upp till en halvtimma och set ör länge nog så idag var det ens lite kille som kom hem, en lugn lördag för hela familjen får det bli.
Bara en vanlig tisdag
Vi hade en intresant diskussion på jobbet idag, är det ok för ett företag att ha åsikter om hur en medarbetare ser ut!? Exempelvis tattueringar, piercing, frisyr och annat och vart går gränsen för vad som är person påhopp? En intresant och kul diskussion blev det med fler personers olika åsikter och argument. Pröva gärna på ditt jobb
Vi hade en intressant diskussion på jobbet idag, är det ok för ett företag att ha åsikter om hur en medarbetare ser ut!? Exempelvis tatueringar, piercing, frisyr och annat och vart går gränsen för vad som är person påhopp? En intressant och kul diskussion blev det med fler personers olika åsikter och argument. Pröva gärna på ditt jobb kanske i fikarummet eller på lunchen ♣
Anders är på gymmet just nu och jag är lätt avis... Han berättade i helgen att han är så Glad för att han känner sig piggare och med mer ork än på länge, det är ju skönt inför kommande kontroll ♥
Nu är jag inne på femte träningsfira dagen och sötsuget började komma krypande i går. Varför kommer det som ett brev på posten när man inte kan träna? Tar mig upp i morgon och kör lite lugnt, kommer inte att dra på mig något mer som får mig att missa fler träningstillfällen! Kan köra lite rygg & mage det kan ju vara lagom kanske!
Det har blivit en plats där inga jobbiga tankar får något utrymme, en fri zon på något sätt, en plats ingen stress får tillträde, kan inte förklara på ett bra sätt det är bara en behaglig känsla när jag kommer dit och som jag saknar när jag inte är där! Hoppas önskar alla människor en sån plats, den skapar ro i själen♥
För att få dagarna att gå
Jobbar hårt med att hålla tankarna i styr, tar alla tillfällen jag kan att vara sysselsatt, träning funkar bra och det gör att somnar gott på kvällen. Tyvärr har jag åkt på en förkylning så vila står på schemat några dagar nu
Nu lite TV med tjejerna, Anders är på hockey i kväll❤️
Svåra men viktiga frågor
Ikväll gick vi ut och åt bara vi fyra, har känt att vi behövt prata lite med tjejerna i lugn och ro.
Olivia har alltid haft ett behov av att veta allt kring Anders sjukdom, hur han mår, vad som sades på senaste läkarbesöket och så vidare, hon frågar och kräver raka svar. Vi lovade henne från början att aldrig ljuga eller undanhålla sanningen för henne vilket gjorde henne lugn, eller lugnar i alla fall. Det är svårare med Tilde, hon frågar väldigt sällan men funderar desto mer, det märks. Idag kom en fråga som från ingenstans -Pappa var du rädd för att dö när du fick din sjukdom? Man sätter liksom i halsen när frågorna kommer från henne, självklart sätter det fart på diskussionen men lika snabbt som frågan kom, lika fort lägger hon locket på. Talar om att -nu räcker det, nu vill jag inte prata mer om det här. Och då är det vara att byta samtalsämne. Det känns svårt, vet inte riktigt hur hon innerst inne förhåller sig till allt, funderar hon? Jo självklart gör hon det, behöver hon hjälp med sina tankar? Jag försöker fråga ibland men vill heller inte dra upp något som kanske Inte behövs. Det är inte lätt alltid, hoppas att man gör rätt, att dom vet att vi finns om dom behöver prata. Jag tror att det viktigaste är att man är ärlig mot barnen som växer upp men en förälder som har en sjukdom, så att de inte behöver gå och oroa sig utan vet att det har hela sanningen, allt som de behöver veta, självklart är det individuellt för varje familj och beroende på sjukdom också men i vårt fall funkar sanningen bäst även om den ibland är tung❤️❤️
Skit tumören eller tumörer det är frågan denna gång...
Visst känns det på vindarna att det inte längre är riktig sommar, kanske har det gått över till sensommar eller kallar man det Brittssommar?? De senaste tre åren har augusti varit den månaden som det är dags för Anders att kolla status på tumören, denna augusti inget undantag. Det känns i kroppen att det är på gång, jag lever lite i halv års intervaller. När kontriollen blivit gjord och provsvaren levererade andas jag ut och lägger sjukdomen på en liten plats i bakhuvudet, där blir den liggandes, om inget händer och Anders får må bra, tills nästa gång. (februari och augusti det är ”kontroll av tumören” månader.) Nu, så här innan känns det… ja hur känns det? Svårt att sätta ord på känslan, Stressigt kanske, oroligt i magen och som att kroppen inte riktigt får ro.
Det som skiljer sig från tidigare år är att denna gång ska de även titta på hjärnans halsrygg, där de i vintras upptäckte "nått!... Nu snurrar tankarna mest kring det, vad är det där ”nått” som läkarna såg sist när Anders låg inne?! Är det ytterligare något som måste kollas regelbundet eller?? Varför kunde de inte meddelat då vad det var för något som de upptäckte, samma kontroll genomfördes då som ska göras nu!? Mycket spekulationer som snurrar runt i huvudet.
Jag frågade Anders häromdagen om han tänker mycket på det här –Nä. Svarade han, kanske lite för snabbt och kort. Han vill sällan prata om det, kanske därför som jag pratar med er… konstigt det är med behoven att prata, att det är så olika från person till person, och tid. Ibland vill eller orkar eller kanske behöver man inte prata om saker och ibland måste man bara få ösa, ösa ur sig ord som speglar oro, rädslor och frågor!
Finaste människa!!
Anders dag!
I går fyllde min snygging 41 år det firade vi med tårta!!!
Samtalet som aldrig kom...
... tror ni att någon läkare har hört av sig sedan Anders skrevs ut från sjukhuset sist? Nä precis, inte ett ljud! Man tror knappt att det är sant, att det är i Sverige på tjugohundratalet, att man behandlar en patient så jävla dåligt. Just nu är det en bra period och då glömmer man bort men vi vet ju att det kommer tillbaka och då väller ilskan upp igen, det vet jag. Just nu är det lugnet före stormen..
Älskar hans humor, att han alltid kan få mig att skratta. För mig är det jätte viktigt och i vårt fall, tror jag att vi överlever på grund av det.
Jag ska leta upp den j****n
Ni vet ju vid det här laget att Anders har en hjärntumör i höger hjärnhalva, han har vissa symptom på den som ex. huvudvärk och trötthet. Men inte värre än att han oftast jobbar som vanligt.
För en tid sedan började han få känselbortfall i armar och sedan benen. På inrådan från sköterska åkte han in och blev kvar i en och en halv vecka. Dom har gjort magnetkamera röntgen, EEG,( vilket är när man testar aktiviteten i hjärnan), en massa blodprover för att kunna utesluta infektioner, virus och en massa annat. Han har slussats runt mellan olika läkare och avdelningar för en grundlig utredning på av som orsakar detta. Man upptäckte bl.a. att vänster hjärna inte har full aktivitet… vad beror det på? Det skall undersökas och vi inväntar svar. Anders har inte fullständig känsel i kroppen, Varför? -Vi undersöker och återkommer... Ett ryggmärgsprov togs dagen innan han fick åka hem.
Läkare X ringdeförra veckan men kunde inte ge något besked om vad provsvaret visade.- Jag kommer inte in i din journal. Varför ringer du då? –Vad man kan se så är det inte något virus eller infektion och vi tror inte att det är cancer i alla fall… Men Tack som faan för det beskedet, I telefon, vilket ord i den meningen är det man analyserat sönder sedan dess? Jo TROR!! Sedan meddelade han att han hade lite ont om tid & att han skulle höra av sig i nästa vecka, denna vecka alltså. FREDAG EFTERMIDDAG NU OCH INTE ETT JÄVLA SAMTAL!
Alla dessa provsvar som givit svar enligt ovan, men inte ett enda samtal om hur läkarna kommer att gå vidare. Det enda som hänt denna vecka är ett nytt sjukintyg, nu är Anders sjukskriven i TVÅ MÅNADER! Inte ens när han gjorde strålbehandlingen blev det så lång sjukskrivning utan fick förnyad var 8.e vecka. Så VARFÖR denna långa sjukskrivning nu? Vet eller tror dom något som de inte berättar eller vill dom bara hålla patienterna borta? Har man en sjukskrivning så håller man sig lugn, eller? I detta nu har vi ingen aning om vad som händer, väntar vi på något? Mer prover, ett läkarbesök, samtal.?.? VAD? Fattar dom inte vad dom gör mot människor när dom inte kommunicerar! Någon som vet hur man ska göra i detta läge? Leta upp den som kan svara, kanske...
Anders kommer inte bli glad över detta inlägg men det skiter jag i!
Jag önska att mina inlägg kunde handla om roligare saker men detta är min vardag!
Men snart är det vår...
Telefonsamtalet som aldrig kommer...
Ni minns säkert att Anders väntade svar på ryggmärgsprovet som togs för ett par veckor sedan och att han blev uppringd av sin läkare i förra veckan, Läkaren kunde ju inte säga så mycket just då. Han skulle återkomma denna vecka. Men med vad??
Kommer dom kunna berätta vad det är för fel? Eller måste det till ännu fler prover? Kommer dom någonsin kunna få reda på vad det är som Anders har på halsryggen, varför han har känselbortfall eller varför vänster hjärnhalva har minskad aktivitet, Varför han blir så trött får huvudvärk och illamående?...
Kommer svaret vara som förra veckan; -Har man en neurologisk sjukdom kan det vara så här...
Jag vet att vi ska vara glada att han har fått må så bra som han ändå har gjort sedan strålbehandlingen sommaren 2010, det har inte varit en självklarhet. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har Anders mist en vän i denna vidriga sjukdom redan, han fick inte ens ett år från det att dom hittat tumören.
Jag vet att vi ska vara tacksamma men det kan också vara så överjävligt att behöva vänta på något som kanske aldrig kommer, svaret på Varför!!!
Väntan & frustration
Varför känns det mycket jobbigare att vänta när det är arbetsdagar? Man har ju huvudet fullt av annat men ändå maler det en obehagskänsla i kroppen, rastlösheten kommer krypande och vipps så är tankarna där igen! Helgen har varit lugn och mysig, vi har umgåtts och gjort saker på var sitt håll, precis som en normal familj men samtidigt så finns där den tunga vetskapen att det inte är helt normalt, fast vad är normalt egentligen? Vem har bestämt vad som är normalt?
Men det som känns tyngst är att tjejerna växer upp med oron över att deras pappa är sjuk... Att inte riktigt veta hur deras tankar går, om dom funderar över frågor som dom inte vågar ställa, självklart är det så, det vet jag. Jag och Olivia pratar mycket, hon frågar sånt hon vill veta och berättar hur hon känner och upplever händelser och känslan att vara orolig. (Det är faktiskt Olivia som länge velat att jag ska börja blogga, så allt jag skriver om är hon redan medveten om, Tilde däremot som i dag är för liten för att läsa, kommer kunna läsa om hur det var, när hon blir större.) Tilde däremot, hon är tystare, frågar inte så mycket och kan även säga att hon inte vill prata om det om det kommer på tal i hennes närhet! Jag fick inte berätta för hennes lärare till en början, att Anders låg på sjukhus, det fick komma på hennes villkor,(i hallen en eftermiddag när jag skulle hämta henne i skolan...), Stackars lärare, hon fick ingen föraning att något inte var som det borde för Tilde, utan rakt upp och ner kommer det att -Min pappa ligger på sjukhus, han är sjuk igen... Hon, läraren, sa att ingenting märks på Tilde, hon visar ingenting i skolan, men sa till Tilde att hon måste berätta om hon är ledsen eller undrar över något, -Jag finns här för dig Tilde, om du vill prata! Tilde svarade henne -Jag tänker inte på det när jag är i skolan, för då har jag så roligt! Bra betyg för skolan tycker jag!
Jag läste Magdalena Graafs underbara blogg, hon stack i väg på äventyr med en av sina småkillar, helt underbart!! Något som fick mig att fundera på något liknande, frågan är bara vart ska vi åka? Vore så mysigt att överraska barnen med att packa in oss i bilen och sticka i väg, det behöver inte vara långt... Förslag någon?!?
Trött
Läkaren ringde precis, dom hade inte kunnat definierat något precist av ryggmägrsprovet.. förhöjning av vita blodkroppar... Men det behöver inte betyda något, meddelar läkaren. Vi fortsätter utredningen i nästa vecka och du är sjukskriven tills vidare...
Ett förtydligande
Måste förtydliga att Anders INTE åkte skridskor i kväll, det var Tilde och hennes kompisar som åkte. Anders följde med men stod bredvid. Han har inte stått på ett par skridskor på flera veckor, Ett försök efter jul gjorde han men orken finns inte tyvärr. Hockey galen som han är så är det jobbigt att inte kunna utöva sitt intresse, i bland åker han ner till hallen när killarna spelar match, bara för att titta, men det finns inte alltid ork till det heller men mycket handlar ju om det sociala så jag uppmuntrar honom att åka dit ibland. Man kan ju tänka sig själv, att inte orka jobba, inte orka träna till och med laga mat kan göra honom helt slut! TRIST
Tänkarnas man
Nåot som är jätte viktigt för Anders är att orka med att vara med tjejerna, att titta på dom när dom åker skridskor, åka och bada eller spela spel är några favoriter!
Snorkling i Kroatien
Att resa är ett gemensamt intresse som hela familjen delar och det behöver inte vara långt bort för att vara spännande, det kan räcka att packa in i bilen och åka till landet ett par dagar
Landet, Märsön är också en plats som har en stor plats i våra hjärtan, tyvärr har vi inte vinterbonat huset så vi måste vänta till våren innan vi kan åka dit, tjejerna har redan börjat tjata. Det är så lugnt och fridfullt där!
I köket på landet
Olidlig väntan
Det kan verkliget ta på krafterna att gå och vänta på besked. Anders tog ryggmärgsprov i tisdags och de sa att resultatet skulle komma inom några veckor... Men fy vad jobbigt det är att bara gå och vänta, att inte veta när beskedet ska komma eller hur det kommer. Ska läkaren ringa? Kommer det ett brev hem? Jag har i alla fall krävt av Anders att få vara med när han får svaret, bara dom inte lämna besked på telefon... Jag som ni förstår så snurrar det en hel del i mitt huvud.
Rastlös blir man också av att vänta men inte på ett bra sätt, inte så att jag sätter på mig träningskläderna och drar till gymet, näe i stället så vankar jag runt, har svårt att ta mig för någonting. Lite TV med tjejerna, upp på övervåningen en vända för att sedan gå ner till köket, drar lite i kylskåpsdörren, är det för att jag är hungrig? Näe just det har ju precis diskat undan middagen.
Frågade Anders efter middagen hur han känner det, han är ju dessutom hemma på dagarna, men han tänker inte så mycket på det, sa han. Skönt för honom tycker jag!
En rätt pigg kille i Thailand
Nu ska jag vanka vidare en stund.
Sorg & glädje
I dag har jag tagit bort det sista av julen i köket, tröttnade på de röda gardinerna och vill få lite ljusare, kände nog lite vårkänslor, tror jag. Appropå köket så har det också sin historia.
Hösten 2009 började vi på allvar planera renovering av köket, när vi flyttade in i vårt radhus 2004, så var inte köket prio ett men dock något vi alltid pratade om att fixa. Så, vi började titta runt bland de olika köksleverantörerna och räkna ut vad vi ville lägga ut i pengar, ni ska veta att det är INTE billligt med kök, men det vet ni säkert redan, första offerten vi tog in slutade på 275 000:- Men efter ett par månader letande och räknande beslutade vi i oss i alla fall för att inte lägga så mycket och köket beställdes från IKEA, vi fick hjälp med att rita upp det som vi ville ha det och la beställningen och döm om förvåning, det skulle ta TIO veckor innan köksbänken kunde komma... jaha det skulle innebära 28.e december.. inte så lyckat mitt i julfirande, så vi bestämde oss för att vänta och leveransen skulle ske slutet på januari i stället.
Ni kan ju tänka er resten, det var inte riktigt vad vi hade i tankarna när dagarna närmade sig. En efter middag när Anders fortfarande låg på SÖS ringde min telefon _Hej **** heter jag och ringer från IKEA, jag tänkte bara påminna er om att ert kök levereras i morgon... I MORGON? flämtar jag....
Ja, det var ju inte mycket att göra, jag fick börja skapa plats för att ställa upp ett Antal kartonger och TVÅ jättebänkskivor... Egentligen ville jag bara skrika åt dom att ta med allt tillbaka, för vi hade ju bestämt oss för att köket inte skulle få kosta så mycket pengar så vi, eller Anders, skulle fixa det själv.. Det var inte riktigt läge för det nu!
Men när allt känns som jävligast då kliver människor fram och visar ett Fantastik stöd, Anders bror kommer hit med några av sin killar och börjar riva ut det gamla köket och bygger upp det nya, Fantastiska Underbara Krille, all kärlek till dig!! (Jag har många solskens historier som jag kommer att berätta om senare)
En av killarna som var här, en gammal vän till Anders, ställde upp som snickare och var här i flera dagar med Krille, Anders fick komma hem när de var här och killarna stöttade och hjälpte Anders på mer än Ett sätt de fanns här när livet rasade för honom, dom inte bara byggde upp vårt kök, de peppade och stötta. Det jävligaste är att för ett drygt ett år sedan fick den killen sin diagnos, Hjärntumör... Men va faan, vad är oddsen?? Han hade tyvärr inte samma "tur" som Anders, Jocke avled efter ett år av sin tumör, han finns inte längre... Men i våra hjärtan finns han och varje gång jag fixar och städar vårt kök går tankarna till Killarna som gjorde detta för oss!! All kärlek till Er!!
Jag älskar vårt kök!
I november förra året bestämde vi oss för att renovera badrummet på övervåningen, denna gång insåg vi att det behövdes hjälp, vi skulle inte göra någonting själva!
Och tur var väl det, vi kom hem från Thailand i mitten på Januari och Anders kände sig hängig, han hade åkt på madsjuka när vi var bort och han trodde att det var sviterna efter den som han kände av. En veckas arbete var vad han orkade med sedan fick han inse att det var något mer, två veckor låg han hemma sjuk, trodde kanske att han åkt på influensan, men en måndag för tre veckor sedan åkte han in till sjukhuset för att få veta, -Vad är det för fel!!
(Och vad mer, som att vi inte varit med om detta förrut, jo nu kommer firman som ska renovera badrummet!! Vi är mycket glada att vi inte skulle göra detta själva. Jobbet pågår i detta nu.)
Så; en massa prover togs, spekulationer och möten med olika läkare.
Man kan konstateran lägre hjärnkapasitet i vänster hjärnhalva... vad menas med det?
Man kan konstatera att vissa nerver inte fungerar, Anders har minskad eller ingen känsel på vissa delar av kroppen.
Och man har hittat "nått" på halsryggen...
Nu väntar vi svar från ett ryggmärgsprov på vad detta innebär.
Så här står vi i dag, Väntar! Väntar på att höra i från sjukhuset att provsvaret kommit............
Tänkte berätta...
Godmorgon, eller ja kanske snarare förmiddag kanske! Jag har tänkt en den på att skriva ner vad som hände den dagen då allt hände, när Anders fick vetskap om tumören... men i så fall ska ni veta att detta är min uppfattning av det som hände, alla uppfatttar saker olika, det har jag lärt mig av denna resa, när man pratar med andra om hur saker händer så finns det lika många uppfattningar som människor! Dessutom har jag glömt detaljer det vet jag!
En tisdagkväll i februari 2010 åker Anders, som vanligt, i väg till hallen för att spela hockey match, jag och tjejerna var hemma och roade oss med tv-tittande och vanliga kvällsrutiner. Anders brukar bli rätt sen och vi somnade innan han väntades hem. Vid 23 tiden ringer telefonen, det är Anders, jag hör knappt det, han låter konstig på rösten och jag hör knappt vad han säjer, jag uppfattar i alla fall att han ligger i en ambulans på väg till sjukhus, han har fått en tackling och måste undersökas för eventuell hjärnskakning, han vill absolut inte att jag ska komma till sjukhuset men han lovar att ringa när han kan bli hämtad, tänk om jag då visste att det skulle ta DAGAR innan han skulle få komma hem igen.
På morgonen gick tjejerna till skolan och jag tog bilen till jobbet för att kunna hämta Anders när han skulle bli utskriven, en liten känsla av att något inte var som det skulle drog i genom kroppen men motades snabbt bort. Förmidagen gick och tankarna började snurra, vad var det som tog sådan tid? Anders ringer vid 11 tiden och meddelar att läkaren snart skulle komma och meddela vad röntgenplåtana visat, de hade röntgat honom på natten när han kommit in och en nevrolog skulle kolla om det var en hjärnskakning, Anders bror skulle komma upp till sjukhuset så jag skulle inte behöva hämta honom.
Jag gick på lunch och så ringer telefonen igen, om det finns ett samtal jag fick radera ur mitt liv så är det detta!! Anders talar om, med lugn röst, att han hade träffat läkaren.. Dom hade hittat en Tumör i höger hjärna..
-Men Anna, det löser sig, dom kan ta bort den, tror jag... säjer han.
Benen vek sig och helt ärligt minns jag knappast detta samtal eller ögonblick riktigt längre.
Det var inte riktigt läge för mig att ta bilen till sjukhuset så Sussi, min vän, körde upp mig till SÖS, jag letade mig fram till avdelningen där han låg och även hans bror hade kommit nu. Jag kan lova att det rådde upprörda känslor i det rummet, Anders vad nog den som var lugnast, efter en stund kom läkaren och frågorna haglade, Skulle dom operera? Fanns det flera tumörer, Hur länge hade den funnits?
Läkaren hade inte några svar på våra frågor så vi blev ju inte direkt lugnare. Det visade sig att det var ett epileptiskt anfall som Anders fått av tacklingen och den utlöstes av smällen, tumörer visar sig oftast på det sättet, via ett epilepsianfall.
Dagarna gick och Anders låg kvar, lite undersökningar gjordes men fortfarande inga svar på våra frågor. Så en dag, tror det vad dag tre, meddelar dom Anders att han ska få åka hem, de kan inte hjälpa homnom längre på SÖS, han ska skrivas in på Karolinska i stället, där man har specialist läkare som ska ta över.
Jaha, som sagt Anders fick åka hem och nu var det bara att vänta, vänta på remis till KS, skönt att få komma dit där det finns rätt läkare för sjukdommen men så jobbigt att vänta, minns inte riktigt hur många dagar vi väntade men så en dag i början av Februari var det dags att skrivas in på KS, sedan gick det fort, tid för opperation och sedan efter det skulle vi få svar på våra frågor, fast det vi nu redan fått veta vara att dom inte skulle kunna ta bort tumören, den sitter nämligen mitt i ett nervcentrum, om man "stör" tumören kommer Anders att bli lam på vänster sida, då nerverna där tumören sitter, styr hela vänster sida av kroppen. Men dom skulle in och ta en mikroskopisk bit för att kunna fastställa vad det var för typ av tumör och hur man skulle kunna behandla den. Oron över att risken fanns att Anders kunde bli lam var inte lika jobbig för mig som för Anders så klart så det var med tunga steg som Anders gick in till avdelningen på KS, den avdelningen som han skulle tillbringa MÅNGA dagar på.
Tjejerna skulle sova hos mormor och morfar denna natt, jag skulle ju tillbaka tidigt på morgonen till Anders, för att finnas där när han vaknade upp, dessutom var det skönt att dom slapp se min oro denna kväll, det har nog varit det jobbigaste med alltihop, att barnen ska behöva gå igenom detta, för det vi snabb fick lära oss var att man ska INTE ljuga för barn, man ska inte heller låta barnen höra alla spekulationer som vi vuxna har, för vi spekulerar en massa när vi inte har all fakta och det gör inte barn.
Att åka till KS denna morgon var jobbigt, det var med blandade känslor som jag parkerade bilen och gick mot avdelningen som Anders skulle köras till för uppvak.
När jag kommer in meddelas jag att han inte vaknat än och att de inte kan tala om hur Anders reagerat på operationen. Jag satte mig i väntrummet och VÄNTADE, så kom äntligen sköterskan -du kan gå int til Anders nu...
Han sov när jag kom in, jag satt mig på stolen bredvid och visste inte om jag vågade röra honom,
Men efter en liten stund
HerreGud vilken lycka!!!
Och när Anders efter en liten stund även kände sin vänstra arm då var lyckan fullkomlig!!!
Det skulle ta ett par timmar med mycket sömn och vila på uppvaket och inte förrens sent på kvällen skulle Anders få komma in på ett vanligt rum så vi bestämde att tjejrena skulle få komma och hälsa på dagen efter, då det dessutom var Alla Hjärtans dag
Den här fina nallen köpte tjejerna till sin Pappa, han hade plåster på nästan samma ställe som pappa, uppmärksammade Tilde när dom försiktigt men länge kramat om honom på sjukhuset.
Anders frågade om dom tyckte att det kändes läskit eller konstigt att hälsa på honom på sjukhuset, Olivia var inte helt bekväm med situationen, det märktes, även om hon gjorde allt för att dölja hur hon kände, medans Tilde snabbt gjorde sig hemmastadd, lättast att vara lillasyster i bland!
Det här var första etappen på vår resa, fortsättning följer...
