annaheltenkelt.blogg.se

Har ni känt känslan av otillfredsställelse, en rastlöshet som inte riktigt släpper greppet.. Varje gång som jag har semester infinner sig den där känslan att det måste till en förändring.. Har inte kunnat sätta fingret riktigt på vilken typ av förändring som ska till för att rastlösheten skall försvinna. Tankarna svävar fritt från att -Ska vi sälja alla våra ägodelar och flytta till andra sidan jorden, -Ska vi sälja huset och flytta till stan, köpa hund eller kanske rent av att skaffa en bäbis... ja ni hör ju själva hur tokigt det låter men jag tycker att alla förslagen är Helt okay just där och då men som tur är har jag, när jag samlat till familjeråd aldrig fått med hela familjen att rösta på samma grej. Tjejerna har snabbt skrikit JAAA på hund och bäbis förslaget medans Anders föreslagit att åka in till stan och shoppa lite, något som räckt för att jag för ett tag ska släppa tankarna om förändring... Låter det galet tycker ni? Jo kanske, jag kan nog se det lite tokiga i det just nu och det har nog att göra med att jag NU har tagit det största klivet mot en för mig Galet stor förändring!

För snart TRETTON år sedanklev jag in genom dörrarna till något som kom att bli mitt andra hem, Ja nästa som min andra familj.  Mitt Jobb, i Tretton år!

Jag gick gravid med Tilde där, gick från receptionist till systemhanterare på IT, Redovisning och fastighetsfrågor är några av de sysslor som jag tagit mig an dessa år. Kollegor som har kommit och gått, stött och blött med chefen som givit mig möjligheter att växa som person gett mig utmaningar att pressa mig lite extra när jag trodde att gränsen var nådd. Jag skulle kunna skriva en bok om alla år här, en tv serie skulle vi kunna sätta upp med massor av gelenskap som hänt, tänk bara när brandlarmet löstes ut och sprinklerna sätter i gång just under förberedelserna inför årets Julfest... Föreställ er närmare femhundra medarbetare som just i detta nu gjorde i ordning sig för årets fest samtidigt som catering firmor roddade med mat, scener och underhållning. Jag lovar att det för första gången Inte var populärt att fyra brandbilar beordrade evakuering av hela fastigheten, Förlåt det ju inte det jag skulle tala om i dag utan vad som är på gång NU. Jag får nog en anledning att skriva ner och berätta om händelser från "huset" en annan gång.

Som ni säker förstår står jag just nu redo att ta klivet mot nya utmaningar, Nytt år Nya möjligheter och nytt jobb!

Det har varit många turer fram och tillbaka i tre månader har vi stött och blött för och emot, listor med fördelar med det gamla mot det nya men NU Äntligen har jag vågat ta steget, mot det Nya! Bläcket på kontraktet har torkat och jag har berättat för närmaste kollegor, inte utan att det klumpat sig i magen en aning men alla har varit fantastiska, förstående och stöttande.

Nu gäller det att inte få kalla fötter under veckorna som kvarstår innan jag ska lämna mitt nuvarande jobb, det kan pendla snabbt, att trygghets knarkaren tar över och vill stanna kvar hemma i tryggheten, jag har som tur är mina små knep hur jag ska tackla dessa tillfällen.

Sjukdomen knackade på dörren för snart fem år sedan, då kunde jag aldrig för mitt liv kunna förutspå hur livet skulle bli. På ytan kanske det inte är någon större förändring annat än att vi i dag är mycket mer närvarande vi skjuter sällan något på framtiden utan försöker göra det mesta möjligt här och nu.

Men Inget ont som inte för något gott med sig.

Jag är nog inte samma människa som jag var innan, t.ex. är jag inte längre mottaglig för personer i omgivningen som tidigare hade en negativ påverkan på mig eller oss som familj. Jag har en inre styrka som jag tror att jag måste tacka sjukdomen för. Tidigare i livet hade jag ett behov av att vara omtyckt, blev oerhört besvärad om jag fick en känsla att någon var arg eller kanske helt enkelt inte gillade mig som person. Jag kunde slå knut på mig själv och la all tid i världen på att försöka förstå varför och sedan tillgodose denna person till max för att bli av med denna obehagliga känsla som kunde borra sig djupt in i mitt medvetna.

Idag är det helt annat, Idag är det Mitt Liv & Min Familj som är det viktiga. Idag vet jag vilka mina vänner är och de vårdar jag ömt. Jag vet att mitt beteende påverkar mina barn och jag gör det jag kan för att de ska bli starka och ödmjuka individer. Lära dom att vårda de vänner som de mår bra av och att inte låta sig påverkas av trista kommentarer eller dålig attityd. Att inte låta de växa upp med samma känsla som jag hade att det var så viktigt att vara omtyckt av alla utan det viktiga är att varaomtyckte av de personer som dom själva bryr sig om.

Vet inte riktigt vart jag ska börja, en storm av känslor har tagit över min kropp de senaste veckorna och mycket energi har gått åt till att bara hålla allt i styr. Försöker och tycker att jag klarar det förhållandevis bra, att tänka positivt och njuta av nuet. Nu gäller det att fokusera på barnen, hemmet, och A.

Dagen innan vår underbara Londonresa i september fick A ett samtal från läkaren, inget roligt samtal och tyvärr blev vår stora tjej vittne till detta utan Anders vetskap, svårt att veta vart man har barnen när man pratar i telefon, hur man än försöker så har dom öron som över hör det mesta. 

Som att inte hjärntumör är tillräckligt att behöva leva med har nu A fått vet att han fått MS, Multipel Skleros.. Vet inte mycket om denna sjukdom och vet inte om jag vill veta heller, har lovat mig själv att inte Googla utan väntar nu på ett läkarbesök som skall bli under hösten. Många tankar som snurrar såklart, vad innebär detta? Är det en förklaring till varför A inte har känsel i foten? Förklaring till ökad trötthet? Har sjukdomen koppling till hjärntumören eller hade han blivit drabbad ändå? Påverkat detta tumören och hur mycket kan kroppen orka? Ja frågorna är många och läkarbesöket är välkommet nu.

Näe Livet är inte rättvist men jag är ändå glad över att vi har det liv vi har och vägrar att vika mej för sjukdommar, vi har världens finaste familj och någonstans så tror jag att vi svettsas samman och blir starkare av motgångar.